Bostaden – en bostad som andras
Målet är att människor med funktionsvariation skall ha möjlighet att leva och bo så likt andra människor som möjligt, dvs. i en fullvärdig bostad som är Huvudpersonens privata och permanenta hem, och som inte har en institutionell prägel.
En bostad med särskild service är Huvudpersonens privata och permanenta bostad. Detta ställer särskilda krav på bostadsstandarden. Huvudregeln bör vara att de generella byggbestämmelser som gäller för bostäder i allmänhet också skall gälla för en bostad med särskild service.
Av Boverkets byggregler framgår vad som skall finnas i en fullvärdig bostad – rum med inredning och utrustning för personlig hygien, rum eller avskiljbar del av rum för samvaro och sömn och vila, rum eller del av rum för matlagning etc.
Bostäder som uppfyller ovanstående förutsättningar benämns ofta som fullvärdiga. Att bo i en fullvärdig bostad är en viktig förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv.
En person som beviljas en bostad med särskild service kan, precis som andra, ha synpunkter och önskemål när det gäller bostadsform och bostadens inre utformning. Detta gäller även bostadens lokalisering. Stöd enligt LSS skall ges och utformas i samverkan med den berörde och Huvudpersonens önskemål skall tillgodoses så långt det är möjligt även utifrån denna aspekt.
En utgångspunkt när det gäller lokalisering bör vara att en bostad med särskild service bör finnas i en miljö som ger förutsättningar för Huvudpersonen att delta aktivt i samhällslivet.
Det är, enligt Socialstyrelsens mening, inte lämpligt att någon form av bostad med särskild service får en institutionell prägel. En bostad med särskild service för vuxna bör därför inte vara belägen i nära anslutning till en annan sådan bostad, eller andra bostäder som inte är ordinära såsom t.ex. korttidshem eller särskilda boendeformer för äldre. Som regel bör inte heller en bostad med särskild service för vuxna samlokaliseras med lokaler för daglig verksamhet.
En koncentration av bostäder med särskild service och andra sociala verksamheter bidrar inte till att skapa jämlika levnadsvillkor för dem som bor där, och underlättar inte för Huvudpersonen att leva som andra.
Människor som behöver bostad med särskild service enligt LSS har som regel ett livslångt behov av stöd, service och omvårdnad. Det är därför speciellt viktigt att de kan få detta stöd under så ”normala” former som möjligt.
Undantag när det gäller samlokalisering kan göras när det handlar om bostäder för en mindre grupp personer, som är i så stort sjukvårdsbehov att medicinsk vård måste finnas lätt tillgänglig. Likaså kan undantag göras för bostäder i anslutning till ett s.k. socialterapeutiskt institut, där de boende lever i bykollektiv eller liknande, tillsammans med medarbetare och deras familjer.
Gruppbostaden är ett bostadsalternativ för personer som har ett så omfattande tillsyns- och omvårdnadsbehov att mer eller mindre kontinuerlig närvaro av medarbetare är nödvändig. I gruppbostaden skall det finnas en erforderlig fast kollektiv bemanning som i huvudsak skall täcka de boendes hela stödbehov. Syftet med gruppboendet är att vuxna personer med funktionsvariation som inte klarar eget boende eller boende i servicebostad ändå skall ha möjlighet att lämna föräldrahemmet och skapa sig ett eget hem.
Gruppbostaden beskrivs i lagens förarbeten som ett litet antal lägenheter som är grupperade kring gemensamma utrymmen, där service och omvårdnad kan ges alla tider på dygnet. De gemensamma utrymmena bör placeras så att de kan fungera som den samlande punkten för de boende. De bör ligga i nära eller direkt anslutning till de enskilda lägenheterna och vara lätta att nå. Ytorna bör vara så dimensionerade att alla som bor i gruppbostaden kan delta samtidigt i olika aktiviteter. De enskilda lägenheterna skall vara fullvärdiga.
Antalet boende i en gruppbostad bör vara litet. Enligt Socialstyrelsens mening bör det i regel endast vara tre till fem personer som bor i bostaden. Ytterligare någon boende bör kunna accepteras men endast under förutsättning att samtliga personer som bor i gruppbostaden tillförsäkras goda levnadsvillkor. För vissa personer med omfattande funktionsvariation är det särskilt viktigt att antalet kontakter i den närmaste miljön är begränsat. Gruppens sammansättning har dessutom stor betydelse för att skapa förutsättningar för en betydelsefull gemenskap för de boende.
Ett positivt socialt samspel med andra är nödvändigt för ett gott liv i en gruppbostad. För att stärka och utveckla samspelet i gruppbostaden krävs att gruppen inte är för stor. Den bör inte vara större än att Huvudpersonen kan få en tillhörighet och en social roll i gruppen, knyta vänskapsband och kunna förstå och förutsäga de andras reaktioner.
I en liten grupp blir individen igenkänd som en person med egen vilja, egna känslor och egna behov. De individuella behoven blir mer synliga och kan tillfredsställas på ett personligare plan, och hen har större möjligheter att påverka och ha inflytande över sin livsmiljö. För den som har svårt att kommunicera kan den lilla gruppen underlätta för honom eller henne att göra sig förstådd och också att förstå och tolka andra. Den sociala och kommunikativa förmågan kan därmed öka, vilket med största sannolikhet även bidrar till att självkänslan byggs upp.
Ytterligare en anledning till att antalet boende i en gruppbostad inte bör vara för stort, är att den medarbetare som svarar för stöd, service och omvårdnad inte skall vara för många, eftersom även medarbetaren räknas in i antalet sociala kontakter för Huvudpersonen. Det kan antas att Huvudpersonen önskar få sitt behov av stöd tillgodosett av så få personer som möjligt – personer som känner Huvudpersonen väl och som hen har haft möjlighet att själv välja. De boende skall därför ha inflytande och medbestämmande över vilken medarbetare som skall hjälpa dem i gruppbostaden. Som medarbetare betyder det att vi behöver förhålla oss till deras önskemål utan prestige.
Så långt det är möjligt bör huvudmannen beakta de boendes önskemål och synpunkter när det gäller sammansättningen av den grupp som skall bo i gruppbostaden.
Ett gemensamt utrymme ger möjligheter till samvaro för de boende. Möjligheten att variera mellan avskildhet och gemenskap skall erbjudas, men valet är alltid Huvudpersonens. Gruppens sammansättning påverkar givetvis möjligheten till en betydelsefull gemenskap för de boende. Samvaron i och användandet av gemensamhetslokalerna måste utgå från de enskilda personernas behov av gemenskap – inte utifrån rationella aspekter på stöd och service. Medarbetaren har en viktig roll att fylla genom att skapa möjligheter till, och också ibland för att upprätthålla en social relation mellan dem som delar gruppbostad. De gemensamma lokalerna kan vara en plats där de boende försiktigt kan närma sig andra och få hjälp att skapa relationer som kan bli betydelsefulla. Medarbetaren blir ofta de som får garantera trygghet och struktur i tillvaron.
Gemensamhetslokalerna och de möjligheter till samvaro och aktiviteter dessa kan erbjuda utifrån önskemål och intressen kan ses som ett komplement till de egna lägenheterna. Det gemensamma utrymmet fungerar också som samlingsplats för medarbetaren.
Gruppbostadens gemensamhetslokaler bör vara till för dem som bor i gruppbostaden och tjänstgörande medarbetare, och bör endast kunna nyttjas av andra på de boendes villkor. Nyttjas gemensamhetslokalerna av fler än de boende och gruppbostadens medarbetare kan bostaden lätt få en mer institutionell prägel och fördelarna med den lilla gruppen kan gå förlorade.