Hälso- och sjukvård samt tandvård
För att kvalitetssäkra vår medicinhantering har vi slutit avtal med JärnaHälsan. De har tagit fram en handbok som bland annat beskriver de rutiner vi följer gällande delegering och hantering av medicin. JärnaHälsans handbok hittar du här JärnaHälsan Handbok – Information till verksamheter
Läkemedelshantering och förvaring
Medicinavvikelse – rutin vid
Rutin för Medicindelning Sommargården
Ett vanligt behov av stöd och omvårdnad är att få hjälp att ta sin, av läkare ordinerade medicin. För någon räcker det med att bli påmind om att ta medicinen, medan andra behöver mer omfattande och personlig hjälp att inta medicin.
Alla sjukvårdsuppgifter behöver inte utföras av en sjuksköterska utan en del av dessa kan delegeras. Medarbetare som arbetar i bostad med särskild service kan alltså i förekommande fall även utföra hälso- och sjukvårdsuppgifter på delegation. Av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård framgår följande förutsättningar för att en arbetsuppgift skall kunna delegeras:
-
En arbetsuppgift som skall delegeras skall vara klart definierad.
-
Ett beslut om delegering är personligt och skall gälla för viss tid.
-
Den som meddelar ett delegeringsbeslut skall inte bara vara formellt utan också reellt kompetent för den arbetsuppgift som beslutet avser.
-
Vid delegering över verksamhets- eller vårdgivargränser skall samverkan ha skett.
-
Rutin för medicinskdelegering – Medicindelegeringsrutin
När en person kontaktat hälso- och sjukvården för råd och behandling fullföljs behandlingen många gånger i form av egenvård. Detta gäller även den som har sitt hem i en bostad med särskild service. Om en person har förmåga att själv, eller med stöd av medarbetare, hantera t.ex. sina läkemedel eller utföra annan egenvård bör personen i största möjliga utsträckning ges möjlighet att ta detta ansvar. Även om personen behöver viss praktisk hjälp med att t.ex. ta sina läkemedel är det sålunda inte med automatik fråga om hälso- och sjukvård. För att kunna dra en gräns mellan sjukvård och egenvård måste som regel personens ansvarige läkare göra en bedömning. Som egenvård, dvs. icke sjukvård, räknas de uppgifter som ansvarig läkare normalt lämnar till en patient eller anhöriga att sköta om. Uppgifter som förutsätter mer omfattande instruktion och handledd träning av ansvarig läkare eller sjuksköterska är att hänföra till sjukvård, oavsett vem som utför uppgiften.
Landstinget har ett särskilt ansvar för expertinsatser till barn, ungdomar och vuxna med funktionsvariation. I Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) stadgas att landstinget ska erbjuda dem som är bosatta inom landstinget habilitering och rehabilitering. I lagen sägs också att habiliteringen ska planeras i samverkan med den enskilde. Det görs genom att personer med funktionsvariation erbjuds en individuell habiliteringsplan, där man kommer överens om mål, åtgärder och när uppföljning ska ske.
Habilitering och rehabilitering syftar i vid bemärkelse till att ge människor med funktionsvariation bästa möjliga förmåga och bästa möjliga förutsättningar för delaktighet i samhället. För att nå detta måste medicinska, psykologiska, pedagogiska och sociala åtgärder samverka, samtidigt som det behövs åtgärder för arbete och sysselsättning.
Såväl habilitering som rehabilitering är målinriktade processer som förutsätter att Huvudpersonens möjligheter till inflytande vid planering, genomförande och uppföljning beaktas och säkras.
God tillgång till fungerande hjälpmedel är avgörande för många funktionsvarierade och för deras möjligheter att aktivt och självständigt delta i samhällslivet. Bra hjälpmedel ökar oberoendet och möjliggör ett mer innehållsrikt liv. Detta gäller såväl enkla hjälpmedel som mer avancerade. Hjälpmedel ansöks av gode man eller oss hos Habiliteringen.
Det statliga tandvårdsstödet innebär bland annat att personer med funktionsvariation som inte själva kan söka tandvård skall få avgiftsfri bedömning av vilken förebyggande och nödvändig tandvård de behöver. Bedömningen skall så långt det är möjligt göras där de bor, genom uppsökande tandvård av t.ex. tandhygienist. Erbjudandet om tandvård måste ges så att Huvudpersonens medbestämmande respekteras.
Målgrupp för den uppsökande tandvården är bl.a. personer som omfattas av LSS. De som erbjuds avgiftsfri bedömning av munhälsan skall också få nödvändig tandvård för samma avgifter som gäller i den öppna hälso- och sjukvården. Vilken tandvård som är nödvändig avgörs från person till person, utifrån bl.a. allmäntillstånd, tandhälsa och förmåga att tillgodogöra sig behandling. Huvudpersonen har möjlighet att fritt välja tandläkare.
Stödet vad gäller tandvård till LSS målgrupp regleras i tandvårdslagen (1985:125) och tandvårdsförordningen (1998:1338).
Tandvård söks via respektive Huvudpersons handläggare.